Den särskrivande specialklass som utgör den svenska bloggsörjan gör mig alltid lika negativt överraskad. Det finns undantag som Dick Erixon och Kulturrevolution, men inte ens de förstår allvaret i de hot mot den västerländska civilisationen som motiverar FRA-lagen.

Jag pratar om tyckare som knappt kan stava till underrättelsebehov. Ändå har de fått för sig att de bättre än herrar som Carl Bildt och Ingvar Åkesson begriper vad det hela handlar om. Och nu har tretton vänsterakademiker, anförda av en så kallad jurist ur Folkpartiets socialistfalang, Mark Klamberg (gift med radikalfeministen Birgitta Ohlsson), gått ut på DN Kommuniké och gjort bort sig fullständigt.

Olika människor har olika sociogram. Vi rör oss på olika sätt i vår vardag och har olika sociala relationer, intressen och åsikter vilket avspeglar sig i vår elektroniska kommunikation. Det gör att vi med en kraftfull dator och rätt analysverktyg skulle kunna urskilja den ensamstående mamman, pensionärsparet, tonårspojken, bögparet, datahackern, den gömda flyktingen, bidragsfuskaren och den politiske aktivisten. Om vi därtill har transittrafik från andra länder så kan vi – fortfarande i teorin – identifiera sociogrammet för valutaspekulanten, främmande staters politiska och militära ledare. Det står klart att inriktningen av FRA:s avlyssning av civil kommunikation passar in i denna form av analys.

Som om inte detta vore självklart! Poängen med FRA-lagen är ju att Försvarets Radioanstalt, på uppdrag av regeringen, ska hålla koll på allehanda hot mot rikets säkerhet: kommunister, radikalfeminister, miljöfundamentalister och islamofascister. Sådana som i likhet med kulturvänstern spottar på den västerländska civilisationens värden: frihet, förnuft och företagsamhet. Det är inte svårt att gissa vad som motiverar Mark Klamberg och hans tolv apostlar till utspelet.

Vi måste ha en förstklassig säkerhets- och underrättelsetjänst. Vi måste ha ett starkt ledarskap. Där har Friedrich Reinfeldt och Tomhylsan Tolgfors på sistone överraskat. Makten kan inte utgå från folket. Endast upplysta despoter kan vägleda vårt land i rätt riktning.

Jacob Wibelius

Det här är intressant. Andra bloggar om: FRA, FRA-lagen, Försvarets radioanstalt, Mark Klamberg, Birgitta Ohlsson, signalspaning, sociogram, åsiktsregistrering, Fredrik Reinfeldt, Sten Tolgfors, underrättelsetjänst, bloggosfären, ledarskap, pöbelvälde

Jag såg för en tid sedan att Bulgarien från och med i år har en platt skatt på 10 procent. Det är givetvis strålande, och innebär att det numera finns nitton länder som genomdrivit denna frihetsreform. Och på hemmafronten överväger Centerpartiet att driva frågan.

Platt skatt kan naturligtvis bara vara en del av de ekonomiska reformer som krävs för att öka människors frihet. Snyltarsverige måste få ett slut. Skillnaden ska vara märkbar mellan att arbeta och att inte göra det, åtminstone om man inte har sparade pengar att leva på. Några, men otillräckliga, steg i rätt riktning har redan tagits:

• Höjda avgifter till a-kassan och sänkta ersättningsnivåer
• Slopad arvs- och förmögenhetsskatt
• Reformerad fastighetsskatt (även om den borde slopas helt)
• Slopade hyressubventioner för underklassen (snart i alla fall)

Reformer av det här slaget gör det lättare för människor att använda sina pengar på ett sätt som i slutändan gynnar hela samhället. Det insåg man i USA redan på slutet av 1800-talet: om man ger hästen tillräckligt mycket havre kommer en del att ta sig igenom för att nära också sparven. I vår tid har Ronald Reagan med stor framgång efterlevt lärdomen, manifesterad genom utbudsekonomin. Det var genom folkets längtan efter den politiken som Berlinmuren kunde raseras, Sovjetunionen gå under och Kalla kriget avslutas!

Jacob Wibelius

Det här är intressant. Andra bloggar om: förmögenhet, Bulgarien, platt skatt, Centerpartiet, a-kassan, arvsskatt, förmögenhetsskatt, fastighetsskatt, marknadshyror, Ronald Reagan, Reaganomics, utbudsekonomi, Berlinmuren, Sovjetunionen, Kalla kriget

Den driftige entreprenören och numera erkände kulturkonnässören Johan Staël von Holstein skriver tänkvärt om stordriftsfördelar i en krönika i Kinneviksfärens journalistiska flaggskepp Metro:

Norge behöver vår industri och vårt entreprenörskap och vi behöver deras olja. De borde vara med i EU och vi borde vara med i Nato. En sammanslagning skulle utgöra ett ypperligt tillfälle att se över våra politiska system, partipolitik och all annan byråkrati. Det finns säkert enorma effektivitetsvinster att uthämta vid en genomlysning.

Jag, som länge ansett att Norge bör bli svenskt, har inte svårt att instämma. Någon lyfte aspekten med att Sverige och Norge har var sitt kungahus, men detta torde inte bli något problem då det enkelt kan lösas medelst en personalunion. Prins Carl Philip, rättmätig tronföljare som skulle ha varit kronprins om det inte varit för en feministisk kupp, bör äkta den något äldre Märtha Louise av Norge.

Egentligen tror jag att Norge har mer att vinna på att bli svenskt än vice versa. Vem minns inte Björn Rosengrens välfunna uttalande att ”Norrmännen är ju egentligen den sista Sovjetstaten”? Det låg, och ligger fortfarande, en hel del i det konstaterandet. För ett historiskt perspektiv kan jag rekommendera den här artikeln i den alltför underskattade tidningen Contra. Hur det förhåller sig idag belyser följande kommentar till den norska regeringsförklaringen 2005, av chefredaktören för den kommunistiska Norrskensflamman:

– Politiskt ligger detta någonstans emellan vänsterpartiet och Kpml(r). Om man skulle be de två partierna regera Sverige nu.

Ett exempel på hur denna kommunistregim agerat kommer från denne junker Etzlers partikamrat, Ali Esbati:

Nu har den norska regeringen tänkt ut och lanserat en radikal lösning. Man har med omedelbar verkan beslutat att inga nya koncessioner ska ges till privata företag.

Det hela är fruktansvärt. Jag finner inga andra ord: Befria Norge!

Jacob Wibelius

Det här är intressant. Andra bloggar om: Johan Staël von Holstein, Norge, Metro, Nato, EU, entreprenörskap, Carl Philip, Märtha Louise, personalunion, tronföljd, succession, successionsordningen, Björn Rosengren, Sovjetunionen, Contra, Norrskensflamman, Flamman, Aron Etzler, Ali Esbati, kommunism, Vänsterpartiet

Jag blev mycket entusiastisk när jag först hörde talas om Pär Ströms bok Mansförtryck och kvinnovälde. Här äntligen en ståndaktig person som inte räds, ens inför hot om repressalier, att säga sanningen om den så kallade jämställdhetspolitiken!

Den mycket initierade herr Ström (han har exempelvis gjort den inte helt angenäma, men dock beundransvärda mödan att läsa hela 15 hyllmeter feministisk litteratur!) sätter fingret på ett högst allvarligt samhällsproblem: den feministiska kampen (ofta skattefinansierad lobbyverksamhet) har nått dithän att mäns problem tigs ihjäl och feministretoriken accepterats som överideologi i vårt samhälle.

Genom en debattartikel i Svenska Dagbladet kunde herr Ström presentera sin boks teser:

Enligt den feministiska retoriken, som märkligt nog accepterats som sanning av större delen av medierna och det politiska Sverige, är män en skock lata och egoistiska härskare som super, slår sina fruar och konspirerar i bastun om hur kvinnor bäst kuvas.

Runt omkring kvinnan lyser däremot helgonauran som en sol.

Denna vrångbild förstärks av forskningsrapporter som påfallande ofta är vinklade, utförda av hängivna feminister som redan från början bestämt sig för vad de vill få fram. Och medierna papegojar glatt vidare den feministiska propagandan.

Herr Ström nämner inte Eva Lundgrens så kallade forskning, men det är inte nödvändigt då alla ändå förstår vad som åsyftas. Och denna person är inte det enda exemplet på hur extremister, med den förra regeringens goda minne, tillåtits föra ut sina lögner. Herr Ström illustrerar dock med en del övertygande och konkreta exempel:

Allt fler män berättar om hur de vid tjänstetillsättningar har blivit förbigångna av mindre kvalificerade kvinnor, eftersom arbets­givaren vill snygga till genus­statistiken.

De flesta våldsbrott drabbar män, men hela samhällsdebatten kretsar kring våld mot kvinnor. Manliga brottslingar får hårdare straff än kvinnliga för samma brott.

Dessa erfarenheter kan jag själv vittna om. Likaså om det som följer:

Ett otrevligt inslag i det könskrig som feministerna har startat är det ständiga nedgörandet av män. Exempelvis kallas medelålders män dagligen för ”gubbiga”, medan det vore otänkbart att kalla medelålders kvinnor för ”kärringaktiga”.

Det som anses vara typiskt manligt hånas slentrianmässigt, medan det skulle anses vara höjden av sexism att håna det typiskt kvinnliga.

På det stora hela mycket kloka ord, även om några formuleringar väckte mina misstankar. Jag valde dock att bortse från dessa – även med de bästa avsikter kan ingen ha rätt i allt. Mina oråd förstärktes emellertid av en krönika i Expressen, och när Pär Ström fick partiellt stöd av ett antal extremfeminister med en artikel i den socialistiska blaskan Aftonbladet – ja, då var måttet rågat! Jag kunde inte längre skjuta upp läsningen av Mansförtryck och kvinnovälde.

Som en sannerligen filantropisk gest har herr Ström publicerat sin rapport på nätet, så att alla kan ta del av den utan några ekonomiskt kännbara följder. Och där kan man i svart på vitt konstatera att författaren faktiskt köpt några av feminismens bud:

Medan hela det offentliga Sverige med suverän självklarhet betraktar mammorna som naturliga vårdnadshavare måste papporna många gånger anstränga sig för att göra trovärdigt att de verkligen är lämpliga som parallella vårdnadshavare. ”Tydliga exempel på männens jämställdhetsproblem ger utfallet av vårdnadstvisterna. Traditionen att ’en mor är ändå en mor’ lever kvar”, säger enligt nyhetsbyrån TT Rose-Marie Larsson, som är jämställdhetsombudsman i fackförbundet Metall. [Ström, 2007, s. 99]

Här hänvisar herr Ström till en politruk i en socialistisk organisation som Metall! Men det är inte det som är min poäng. Han bortser, säkerligen med de bästa av avsikter, från att det är vetenskapligt belagt att män helt enkelt inte bör befatta sig med små barn.

– De förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led. De låter barnens tunga huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan. Och så har män ofta ett betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor. Pappor vill kanske att barn ska lyda och förstår inte att barnen inte begriper tillsägelser. Därför är det många småbarn som också får smisk av sina fäder.

Den som säger det är ingen mindre än Annica Dahlström, professor i neurobiologi vid Sahlgrenska akademien och erkänd expert på barnuppfostran och könsrelationer. Jag kan varmt rekommendera Pär Ström och andra som vill sätta sig in i vad forskningen visar att läsa professor Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan (2007) – eller åtminstone en artikel hon skrev för det utmärkta magasinet Neo.

Jacob Wibelius

Det här är intressant. Andra bloggar om: Pär Ström, feminism, mansförtryck, kvinnovälde, matriarkat, jämställdhetspolitik, jämställdhet, lobbyism, lobbying, mediekritik, våld, könskrig, könskriget, sexism, Annica Dahlström, barnuppfostran, uppfostran, vetenskap, forskning, pseudovetenskap, Neo, Magasinet Neo

- Och då syftar jag inte på opinionssiffrorna. Jag satte morgonkaffet i halsen när jag läste Thomas Gürs utmärkta ledare om Moderata ungdomsförbundets Niklas Wykman.

Det moderata ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman efterlyste på partistämman en tuffare miljöpolitik. Han sade: ”Varför kan inte vita, medelålders män åka buss” och ”det ska svida i skinnet på den som sätter sig i en bil där det finns kollektivtrafik”. /…/ ”Vita, medelålders män”, ibland i varianten ”vita, medelålders, heterosexuella män” har blivit ett vanligt signaluttryck i samtida vänsterretotrik. Till skillnad från klassisk vänsterteori på marxistisk grund, återfinns i denna term också influenser från feminism och genusteori, från teorier om strukturell diskriminering, rasifiering och pigmentokrati samt från queerteori.

Thomas Gür varnar:

Tar man över vänsterns politiska språkbruk och analytiska verktyg, tar man också över dess politiska lösningar. Och då kommer också individer som står i vägen för det inbillat kollektiva bästa att hotas med att det ska svida i skinnet på dem.

Så sant som det är sagt. Förvisso är den ädla lögnen en grundpelare i god politisk taktik, något som Platon och Leo Strauss tänkt klokt kring och Bushadministrationen tillämpat med framgång, men jag befarar att Niklas Wykman saknar den machiavelliska viljekraft som krävs för att inte förledas av den egna retoriken.

Inför Moderaternas partistämma kungjorde Wykman på DN Debatt att Muf inte längre ska vara en ideologisk vakthund för moderpartiet. Lyckligtvis finns det ståndaktiga unga herrar som Jacob Lundberg, vice ordförande för Muf Skellefteå, kvar i ungdomsförbundet.

Jacob Wibelius

Det här är intressant. Andra bloggar om: Moderaterna, Thomas Gür, Muf, Moderata ungdomsförbundet, Niklas Wykman, miljöpolitik, kollektivism, vänsterretorik, Platon, Leo Strauss, Irakkriget, Jacob Lundberg, Bushadministrationen, kriget mot terrorismen

Folkpartiets ledare sedan ett knappt halvår tillbaka, reservofficeren och skolpolitikern Jan Björklund, höll i söndags ett tal till minne av Förintelsen. Om man bortser från viss politisk korrekthet bland annat i fråga om dödsstraff och klimat, så var det ett fantastiskt tal.

Jag citerar valda delar.

Den intellektuella kulturvänstern har USA som sitt hatobjekt. De står inte ut med att demokratin har gått segrande ur 1900-talet. De får kväljningar av vänskapen mellan USA och Israel. De tiger när islamistiska extremister begår sina övergrepp, men skriker högt när västvärlden förvarar demokrati och humanism. Nu kräver man att Sverige och väst ska lämna Afghanistan. Med den politiken skulle Mulla Omar och Usama bin Ladin återigen ta över i Afghanistan. /…/ Landet skulle återigen bli ett träningsläger för islamistiska terrorgrupper. Enda kritiska citatet om talibaner som jag har hittat från dem är att svenska män är som talibaner, men udden i det uttalandet var riktat mot de svenska männen.

Kloka ord om kulturvänstern. Och vidare:

När kommittén nyligen skulle väljas ansåg majoriteten av FN:s medlemsländer att USA inte längre platsade i kommittén för mänskliga rättigheter. Invalda i kommittén är numera däremot bland annat Kina, Kuba, Saudiarabien, Egypten och Pakistan. För några år sedan utsåg FN den libyska regeringens representant till ordförande i FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. Najat Al-Hijajji, utsedd av överste Khadaffi, var den som skulle vara garanten i världen för mänskliga fri- och rättigheter. För mig är det värsta att detta har skett med många västliga demokratier på åskådarplats.

Det om något visar att FN spelat ut sin roll, om det någonsin varit en legitim organisation. Björklund tog också upp Iran:

Iran är nu mycket ivriga på att bygga kärnkraftverk. Jag har inget emot kärnkraft som sådan. Men frågan måste ändå ställas, varför är Iran, ett av världens mest oljerika länder, så ivriga på att få bygga kärnkraftverk? Om Iran i framtiden blir en kärnvapenmakt är det ett allvarligt hot mot freden i mellanöstern och mot världsfreden. Ingen behöver tveka mot vilket land de första iranska missilerna kommer att riktas in. Att förhindra att Iran blir en kärnvapenmakt är en av världssamfundets viktigare uppgifter.

Tyvärr hade Jan Björklund också med en del missriktad kritik av Israel. Man får anta att det var Folkpartiets partisekreterare, socialliberalen (=socialisten) Erik Ullenhag, som haft ett finger med i spelet. Likväl bevisar Jan Björklund att han är en god arvtagare till Per Ahlmark. Den som under Bengt Westerberg-eran tvivlade om Folkpartiets inriktning kan nu förvissa sig om att partiet är tillbaka på rätt spår. Med tanke på vilken besvikelse Fredrik Reinfeldt visat sig vara, vågar man hoppas att vår näste statsminister är folkpartist?

Kurt G. Rantzén, den liberale juristen från Vellinge, har kommenterat den nya skolpolitik som Jan Björklund presenterade för en tid sedan.

Folkpartiledaren deklarerade stolt att Sverige nu lämnar flumskolan bakom sig och istället priorieterar kunskap och betyg i undervisningen. /…/ Icke desto mindre måste vi liberaler nu tydligt klargöra att Björklunds utspel på sin höjd kan vara ett första steg i strävan att bringa ordning och reda i skolpolitiken.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Jacob Wibelius

Det här är intressant. Andra bloggar om: Jan Björklund, dödsstraffet, klimatfrågan, kulturvänstern, antiamerikanism, USA, Israel, Afghanistan, Usama bin Ladin, talibaner, FN, Förenta Nationerna, Khadaffi, Iran, kärnvapen, Erik Ullenhag, Bengt Westerberg, Per Ahlmark, Kurt G. Rantzén, skolpolitik, flumskolan, Folkpartiet

Det har länge varit min åsikt att Expressen inte är mycket mer än en snaskigare upplaga av det socialistiska Dagens Nyheter. Men ibland kan även en blind höna finna ett korn.

Ledarskribenten Marie Söderqvist skriver klokt om pöbelväldet: ”Alla borde inte ha rösträtt”.

Allvarligt talat: ska vi ha allmän rösträtt? Jag vill inte att människor som inte vet vad de röstar på ska bestämma vem som ska styra landet. Borde inte minimikravet på den som tillåts gå och lägga sin röst på regeringen vara att vederbörande faktiskt vet vem som styr landet?

Det är insiktsfulla ord. Men så är Marie Söderqvist, fru Johan Tralau, inte vem som helst. Hennes penna har förgyllt Svenska Dagbladets ledarredaktion (den bästa ledarredaktionen det här landet har) och hon är en av grundarna till PR-bolaget United Minds.

Allmän rösträtt är, det förledande namnet till trots, ingen naturlig rättighet. Den hör till de s.k. positiva rättigheterna, och kan räknas till de socialistiska påfund som infilterat liberalismen. Till dem som tagit intryck hör John Stuart Mill, som trots det kunde resonera klokt kring rösträtten: Mill insisterade på att kretsen av röstande bara skulle omfatta dem som hade utbildning och inte var beroende av fattighjälp. Möjligheten att rösta fick man alltså göra sig förtjänt av genom utbildning och arbete. I Danmark finns redan språktest för medborgarskap, men enbart riktat till immigranter, och här i Sverige har Folkpartiet drivit samma krav. Jag vill, i linje med Marie Söderqvists kloka krönika, föreslå att ett obligatoriskt språk- och bildningstest införs inför varje kommun-, landstings- och riksdagsval, som samtliga medborgare måste genomföra med godkänt resultat för att få rösta. Endast så kan pöbelväldet stävjas.

Avslutningsvis vill jag rekommendera fortbildning i Leo Strauss’ tankevärld. Han är förra århundradets förmodligen mest lysande politiske filosof. En introduktion finns i Svenska Dagbladet.

Jacob Wibelius

Det här är intressant. Andra bloggar om: Expressen, Marie Söderqvist, Johan Tralau, United Minds, rösträtt, rättigheter, pöbelvälde, John Stuart Mill, Danmark, språktest, Folkpartiet, Leo Strauss, neokonservatism

Efter noggrant övervägande har jag beslutat att börja blogga. Kan vår synnerligen värdige utrikesminister Carl Bildt, så kan också jag.

Det här är framför allt en politisk blogg. Jag ger inte mycket för det trams som spys ut av diverse c-kändisar och okända som vill ha sin stund i rampljuset. Detta kommer att vara en bastion för upplysta tankar om samhälle och politik. Samt en del vetenskap.

Det finns många företeelser som måste avvärjas. Detta prat om klimatförändringar, feminism och välfärdsstat är blott några. Lyckligtvis finns det kloka personer som håller stånd. Men jag har länge känt att jag måste göra min stämma hörd. Mot kommunister, miljöfundamentalister och islamofascister, för den västerländska civilisationens värden: frihet, förnuft och företagsamhet.

Jacob Wibelius

Det här är intressant. Andra bloggar om: företagsamhet, förnuft, frihet, islamofascism, kommunism, feminism, klimatalarmism, Carl Bildt, västerlandet, civilisation